En vecka har gått sen pappa lämnade oss....det känns som 5 min och en evighet på samma gång....Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag tänkt att jag skulle ringa honom eller att jag väntat på att han skulle ringa och fråga hur läget är eller hur det är med barnen...
I Lördags försökte jag förklara för Adrian att farfar inte finns mer...att han var sjuk och hade ont och nu är i himlen...Jag försökte göra en liknelse med farmors katt Spinnis som är i katt-himlen...det är bara det att nu är farfar i katthimlen också...Gud vad jobbigt det var att berätta för honom...
Begravningen äger rum 22/12 och dagarna fram tills dess känns som nån form av en sorglig transport-sträcka till det som blir ett avstamp mot livet efter pappa...
En sak som min mamma nämnde för mig om vad hon tyckte var jobbigt när hennes pappa gick bort och som nu skrämmer mig mer och mer är att nu kan jag inte fråga pappa om saker och ting längre...små saker, stora saker, hur var det då, vad hade du gjort osv osv...såna saker som man bara tar för givet att få svar på går inte att få längre...
Bilden är från Inez dop i våras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar